ljuslinjen

Helgen för mig är den viktigaste punkten på hela veckan. Då är det paus från skolarbete och det är dags att ladda om batterierna för nästa vecka. Den här helgen var en sån där helg där man bara får massa bra energi av! Tyvärr har jag visserligen dragit på mig någon förkylning, men den ska väl snart försvinna hoppas jag!

Vaknade med känslan av att jag lika gärna kunde vara död. Klockan var nog runt två och jag var så låg att jag knappt förstod att jag hade lågt blodsocker först. Hade en så otrolig lugnhet i kroppen. Det var först när kroppen började leta efter något att äta och sockret började komma tillbaka till blodet jag förstod vad som höll på att hända, jag var så låg att jag lika gärna kunde ha dött. Den känslan kan jag inte förklara och jag minns inte allt från nattens händelser och vad jag tänkte på just då. Men det var obehagligt och skrämmande, i alla fall efteråt. Just då var jag nog ändå rätt lugn trots att jag förstod att det kunde ha slutat riktigt illa. Min kurva visar på att jag var låg över en timme. Ändå lyckades jag somna utan att vara säker på att sockret skulle bli bra. 

 

Den här diabetesen alltså och det livet man får leva efter den. Ibland vill man bara strunta i den och låta den vara, för den ska inte vara där, den hör inte hemma i min kropp. Men vad ska man göra? Struntar jag i den kommer jag få sota för det längre fram, så det enda man kan göra är att försöka sköta den. Men ibland brister det och det kan leda till att man inte andas nästa dag. Att veta att jag lika gärna inte kunde ha vaknat idag skrämmer mig lite, just för att det kan gå så lätt om man tagit för mycket insulin utan att tänka på det. Diabetesen är en hel vetenskap och jag lär mig fortfarande dagligen efter drygt 7 år. Dagens blodsockerkurva är inte mycket att hurra för med att gå från toppenlåg till skyhög. Men nu gäller det att försöka få den jämn igen, denna ständiga kamp!