ljuslinjen

 

Skrivet när jag var runt 7 år skulle jag tro. För det var när jag började skolan som jag bestämde mig för att bli polis. Förövrigt har jag velat bli bonde, sprutmålare, med mera. Men här fastnade jag och desto äldre jag blev, desto mer bestämd blev jag. Jag ska bli polis. Men så kom en dag, 27 augusti 2007 då man upptäckte att jag hade diabetes typ 1. Tretton år gammal och med livet framför mig. När jag kom upp på barnavdelningen berättade man för mig om diabetesen och vad det innebar. Kort nämndes vad man inte fick bli. Brandman, pilot och så polis bland annat. "Men det är väl inget du ville bli ändå kanske?" Sa sköterskan, skrattade lite och pratade vidare. Jag satt bara och tittade. Varken sa emot eller ens rörde på huvudet. Först senare insåg jag vidden av det. Jag skulle aldrig bli polis.

 

16 år och visste fortfarande inte vad jag ville bli. Eller jo, polis det ville jag ju bli. Men fick inte. Försökte bena ut något jag verkligen ville, något som sa mig att det här kommer du trivas med. Men varenda gång min tankebana gick slutade det återigen på polis. Glädjen när jag fick reda på att man fick söka till polis som diabetiker 2009/2010 var enorm. Äntligen! Nu var det bara att ta studenten, dra träningen ett steg extra, simma och bara köra. Jag var taggad! Sökte in till lärarutbildningen i Karlstad, för att ha något att göra under tiden jag sökte in till polis. Det var först mitten av sommaren 2010, en månad efter min student jag skulle hämta ut simintyget och ser rubriken diskvalificerade sjukdomar och det enda jag ser är diabetes typ 1. Vid det laget insåg jag än en gång, jag skulle faktiskt aldrig någonsin kunna bli polis. Aldrig. 

 

Här sitter jag nu. Med en tredjedel av min lärarutbildning snart avklarad. Det känns som att jag rott iland för jag kommer få en utbildning och ett jobb där jag tror jag kommer trivas. Men smärtan av att diabetesen stoppade min dröm, den enda stora jag egentligen hade, gör och kommer fortsätta kännas. Får hoppas det var någon sorts mening med det, även om jag ibland tvekar för det. 

 

Jag är också övertygad om att det är härifrån min känsla av att framtiden inte är gjord för mig kommer ifrån. Men idag kan jag säga att jo framtiden är gjord för mig med. Jag menar det och det känns så oerhört skönt att känna det på riktigt.

Idag har blodsockerkurvan visserligen legat relativt bra ungefär halva dagen, men på kvällen har jag gått från 10 supersnabbt ner till 3.5, sedan upp till 14 och sedan på väg ner igen och sedan upp igen och nu än en gång på väg ner. Det tar på kroppen och jag känner redan nu när blodsockret inte är särskilt lågt att jag får känningssyndrom, skakig, ofokuserad och allmänt konstig. Tur att man har libren som hjälper till. 

 

Tröttsam dag och det är inte bara fysiskt utan även psykiskt eftersom det tar så himla mycket ork på allting. Man planerar, gör fel och försöker pussla ihop rätt men hur man än gör blir det liksom fel. Förkylningen i kroppen gör det förmodligen inte bättre. Just nu känner jag bara för att sova, strunta i diabetesen och bara leva normalt. Får hoppas att morgondagen blir bättre!

 

Trots att dagen idag har varit betydligt lugnare än vad lördagar brukar vara har tiden runnit på ändå. Vaknade upp bredvid världens bästa och sedan for jag vidare hem och hjälpte till vid skjutbanan med Horns skytteförening. Sedan efter det har jag mest varit trött efter alldeles för lite sömn och för mycket onyttigt ätande. Suck.. Blodsockret svajar som jag väl egentligen förtjänar efter en oregelbunden dag. 

 

Satte mig i alla fall och redigerade några bilder, när jag redigerar gör jag inga stora justeringar, förbättrar färgerna för att få det att se mer ut så som jag ansåg att det såg ut vid själva fototillfället eller för att få det att se lite mer levande ut. Jag försöker få så naturliga redigeringar som möjligt, jag förbättrar för att få det som jag tänkte när jag stod bakom kameran. För det mesta brukar jag inte redigera alls, men ibland är det kul att förbättra lite färger och ge bilden en annan lyster.

Från tillfället när jag och Josse var ute och fotade. Detta vid gamla kalkbrottet mittemot Våmb. 

Imorse ringde klockan vid sju och efter en tio minuters snoozande var det bara att hoppa upp och duscha, sminka sig och åka in till stan. Josefine och jag hade nämligen bestämt oss för att vi skulle ut och fotografera varandra under förmiddagen och dagen. Med en packad bil begav vi oss ut, trots att vädret inte var vad vi hade förväntat oss.