Skrivet när jag var runt 7 år skulle jag tro. För det var när jag började skolan som jag bestämde mig för att bli polis. Förövrigt har jag velat bli bonde, sprutmålare, med mera. Men här fastnade jag och desto äldre jag blev, desto mer bestämd blev jag. Jag ska bli polis. Men så kom en dag, 27 augusti 2007 då man upptäckte att jag hade diabetes typ 1. Tretton år gammal och med livet framför mig. När jag kom upp på barnavdelningen berättade man för mig om diabetesen och vad det innebar. Kort nämndes vad man inte fick bli. Brandman, pilot och så polis bland annat. "Men det är väl inget du ville bli ändå kanske?" Sa sköterskan, skrattade lite och pratade vidare. Jag satt bara och tittade. Varken sa emot eller ens rörde på huvudet. Först senare insåg jag vidden av det. Jag skulle aldrig bli polis.

 

16 år och visste fortfarande inte vad jag ville bli. Eller jo, polis det ville jag ju bli. Men fick inte. Försökte bena ut något jag verkligen ville, något som sa mig att det här kommer du trivas med. Men varenda gång min tankebana gick slutade det återigen på polis. Glädjen när jag fick reda på att man fick söka till polis som diabetiker 2009/2010 var enorm. Äntligen! Nu var det bara att ta studenten, dra träningen ett steg extra, simma och bara köra. Jag var taggad! Sökte in till lärarutbildningen i Karlstad, för att ha något att göra under tiden jag sökte in till polis. Det var först mitten av sommaren 2010, en månad efter min student jag skulle hämta ut simintyget och ser rubriken diskvalificerade sjukdomar och det enda jag ser är diabetes typ 1. Vid det laget insåg jag än en gång, jag skulle faktiskt aldrig någonsin kunna bli polis. Aldrig. 

 

Här sitter jag nu. Med en tredjedel av min lärarutbildning snart avklarad. Det känns som att jag rott iland för jag kommer få en utbildning och ett jobb där jag tror jag kommer trivas. Men smärtan av att diabetesen stoppade min dröm, den enda stora jag egentligen hade, gör och kommer fortsätta kännas. Får hoppas det var någon sorts mening med det, även om jag ibland tvekar för det. 

 

Jag är också övertygad om att det är härifrån min känsla av att framtiden inte är gjord för mig kommer ifrån. Men idag kan jag säga att jo framtiden är gjord för mig med. Jag menar det och det känns så oerhört skönt att känna det på riktigt.