ljuslinjen

Saknar min farmor. Varje dag. Åker förbi lägenheten ganska ofta och det gör ont i magen varje gång. Att någon annan bor i lägenheten som var mitt andra hem och där farmor var med sin glädje. Jag inser att ha fått ha henne i mitt liv i nästan tjugo år har varit bland det viktigaste jag varit med om. Hon har lärt mig så mycket och det känns att hon tittar på mig, skrattar lite på sitt egna sätt och antagligen skakar hon på huvudet åt min dumhet och envishet, fast jag tror hon vill att jag ska fortsätta, för att allt på något sätt löser sig tillslut. Vi pratade mycket om livet och vad det egentligen innebär, jag kommer aldrig förstå, men jag kommer kämpa på ändå. Det är trots allt det enda möjliga. Och Farmor, vart du än är nu så hoppas jag du har det bäst. Verkligen Bäst. En kram till dig från Elin. Vi möts igen. 

I en era av egoism vill jag hylla medmänskligheten. Det handlar inte om att skänka si och så många tusen kronor per månad eller att ge någon den dyraste presenten som personen ändå inte blir särskilt glad över för att hen redan har tusentals andra saker som samlar damm. Jag vill hylla alla dessa personer som skänker glädje till människorna runt omkring sig. Denna hyllning på min lilla blogg går till att människor försöker få varandra att le, ger varandra spontana kramar och hjälper sina medmänniskor när de mår dåligt. Tyvärr finns det allt för många människor som bara tänker på sig själva och sin egna karriär. Men även om du vill må bra själv, glöm för guds skull inte av de som sitter själva. Genom att hälsa på dina föräldrar, far och mor föräldrar och ge ett leende och ett hej på gatan kommer inte bara du själv må bättre, utan även den du bemöter. 

 

Vi lever i en era där det vi främst tänker på är oss själva, så mycket att vi glömmer av att alla andra är lika mycket som oss. Och att vi faktiskt behöver varandra för att ha ett dugligt liv. Det är få saker som går upp emot att prata med en människa. Att sitta ner, bara vara, filosofera, diskutera, prata och skratta. Det är det viktigaste vi har och ibland känns det som att vi glömmer av det. För att vi vill förverkliga oss själva. Men i slutändan tror jag det hela slutar med att vi bara mår dåligt. För att vi är ensamma och för att vi inte har någon direkt social anknytning. Förverkliga dig själv, men sätt det inte i första rummet. Det viktiga är att de människor du tycker om också mår bra i och med att du är en del av deras liv. För du är viktig, för varje människa. Glöm inte att skänka glädje runt omkring dig, våga sträck ut en hand och våga le.