ljuslinjen

Jag vet inte riktigt vad det är med söndagar. Ibland får den en att bli taggad på allt och andra gånger så får den en att tappa modet helt. Söndagar är ju i sig inte så speciella och är oftast relativt innehållslösa, men det är något med den dagen som påminner om nyårsafton. Som att det blir slutet på något gammalt och början på något nytt. Oavsett hur mycket jag ogillar sådana tidpunkter, då jag anser att man börjar något nytt varje dag, så är det den känslan jag får av söndagar. Vilket kan störa mig för det finns en perfekt möjlighet till att börja nu. Skjuta upp saker gör man ändå tillräckligt, så vill man börja kan man lika gärna göra det med en gång.

 

Idag är jag en trött, pigg, uttråkad och glad tjej. Alltså lite av allt. Har i princip bara pluggat, ätit en massa chokladbollar, halvsovit, sovit och pluggat. Härlig tisdag, verkligen. Inte alls ironisk eller så. Aja imorgon blir en definitivt bättre dag med fullt upp från morgon till kväll, kommer nog bli kul!

Ibland kan det kännas som att för x antal år sedan var allt bra, jag hade planer och jag visste vart jag var påväg. Det var bättre då. Ibland kan jag känna att då vägde jag fyra kilo mindre och var så mycket lyckligare. Om jag bara tar mig tillbaka dit så kommer det bli en aning bättre. 

Fast när jag tänker och verkligen känner efter så har jag inte mått så här bra på länge. Det som då kändes som ett skal är nu min kropp. Visst, själ och kropp är inte sammankopplade och kommer aldrig vara det helt och hållet, men det finns olika grader på det. Förut kunde det kännas som att kroppen inte var ens egen och det kanske är först nu man inser hur fel det är att känna så. Men det viktigaste är nog också att komma ihåg det, känslan av att aldrig vara i samklang. Oavsett hur många kilo lättare man var så blev den aldrig ens vän. Inte för att den alltid är den nu, men jag har lärt mig acceptera, kämpa på ett annat sätt och inte straffa mig själv.

 

Huvudsaken är att man mår bra och att man inte utsätter sin kropp för onödig skada. Det gäller inte bara fysiskt, utan även psykiskt. Helt ärligt är det den som tär mest och det är den som är det största hindret. Man kan försöka gå ner hur många kilon som helst och tro man blir lycklig, men lycklig blir man inte förrän själen är i takt med sig själv och siffror på en våg spelar ingen roll och ett perfekt sminkat ansikte spelar ingen roll då heller. Bättre att kunna se sig själv i spegeln på morgonen och bara le, för att man inte är perfekt, men för att man är en själv. 

Dessa fem veckor jag varit ute på VFU har gått så otroligt snabbt. Jag har lärt mig otroligt mycket och uppskattat allting tusen gånger mer än jag trott att jag skulle göra. Jag har träffat så många trevliga människor och jag har känt att jag trivts. Det har varit lärorikt och jag skulle mycket hellre gå tillbaka till skolan än vara hemma nästa vecka.