Ibland kan det kännas som att för x antal år sedan var allt bra, jag hade planer och jag visste vart jag var påväg. Det var bättre då. Ibland kan jag känna att då vägde jag fyra kilo mindre och var så mycket lyckligare. Om jag bara tar mig tillbaka dit så kommer det bli en aning bättre. 

Fast när jag tänker och verkligen känner efter så har jag inte mått så här bra på länge. Det som då kändes som ett skal är nu min kropp. Visst, själ och kropp är inte sammankopplade och kommer aldrig vara det helt och hållet, men det finns olika grader på det. Förut kunde det kännas som att kroppen inte var ens egen och det kanske är först nu man inser hur fel det är att känna så. Men det viktigaste är nog också att komma ihåg det, känslan av att aldrig vara i samklang. Oavsett hur många kilo lättare man var så blev den aldrig ens vän. Inte för att den alltid är den nu, men jag har lärt mig acceptera, kämpa på ett annat sätt och inte straffa mig själv.

 

Huvudsaken är att man mår bra och att man inte utsätter sin kropp för onödig skada. Det gäller inte bara fysiskt, utan även psykiskt. Helt ärligt är det den som tär mest och det är den som är det största hindret. Man kan försöka gå ner hur många kilon som helst och tro man blir lycklig, men lycklig blir man inte förrän själen är i takt med sig själv och siffror på en våg spelar ingen roll och ett perfekt sminkat ansikte spelar ingen roll då heller. Bättre att kunna se sig själv i spegeln på morgonen och bara le, för att man inte är perfekt, men för att man är en själv.