När allt känns sådär tomt. Tyst och förslutet. Borta med vinden.

Det är som att ingenting av det som är jag finns, bara smärtan och tankemolnet som ständigt glider undan mina händer existerar.

jag vill skrika, gråta, vara tyst, vara lycklig, le på riktigt och fortsätta vara den jag är, men starkare. Mina rötter växer och när de växt sig större kan de förhoppningsvis få andra rötter att fästa sig i marken vi alla vandrar på. 

Men, för att hjälpa och älska andra måste man också hjälpa och älska sig själv.