Visst känns det att man är i någon sorts gränsålder. Den där åldern då man inte vet om man är tonåring eller vuxen. Man vet inte hur man blir sedd eller hur man känner sig. Är jag vuxen nu eller anses jag som den fär gymnasietjejen fortfarande utan erfarenhet. Det känns inte så, sedan studenten har det hänt något. Vet inte om jag är ensam om att känna det, men på något sätt är det som att man håller på att bli vuxen, på riktigt. Ibland kan det kännas konstigt, men just nu rätt. Inte så att jag kommer bli dödsseriös och bara hålla på med vuxna saker, men det känns att man inte längre är den man var för ett år sedan. Det känns mer än någonsin och det är spännande. 

 

Vi kommer aldrig ifrån vårt förflutna, jag vill det inte heller, för det är min historia och det är där jag har funnit min styrka. Att vilja bli av med det vore som att vilja bli av med mig själv och de jag tycker allra bäst om. För trots allt är jag här och jag lever, med de jag tycker om vid min sida.