ljuslinjen

Vill skriva tusen saker, om alla dessa tankar som snurrar runt i hjärnan. Men får inte ut en enda, inte ens i min dagbok. Hjärtat är trasigt och jag känner mig oförmögen att göra något åt det. Det gör oerhört ont. Samtidigt som jag snubblar vidare. 

 

 

Skrivet när jag var runt 7 år skulle jag tro. För det var när jag började skolan som jag bestämde mig för att bli polis. Förövrigt har jag velat bli bonde, sprutmålare, med mera. Men här fastnade jag och desto äldre jag blev, desto mer bestämd blev jag. Jag ska bli polis. Men så kom en dag, 27 augusti 2007 då man upptäckte att jag hade diabetes typ 1. Tretton år gammal och med livet framför mig. När jag kom upp på barnavdelningen berättade man för mig om diabetesen och vad det innebar. Kort nämndes vad man inte fick bli. Brandman, pilot och så polis bland annat. "Men det är väl inget du ville bli ändå kanske?" Sa sköterskan, skrattade lite och pratade vidare. Jag satt bara och tittade. Varken sa emot eller ens rörde på huvudet. Först senare insåg jag vidden av det. Jag skulle aldrig bli polis.

 

16 år och visste fortfarande inte vad jag ville bli. Eller jo, polis det ville jag ju bli. Men fick inte. Försökte bena ut något jag verkligen ville, något som sa mig att det här kommer du trivas med. Men varenda gång min tankebana gick slutade det återigen på polis. Glädjen när jag fick reda på att man fick söka till polis som diabetiker 2009/2010 var enorm. Äntligen! Nu var det bara att ta studenten, dra träningen ett steg extra, simma och bara köra. Jag var taggad! Sökte in till lärarutbildningen i Karlstad, för att ha något att göra under tiden jag sökte in till polis. Det var först mitten av sommaren 2010, en månad efter min student jag skulle hämta ut simintyget och ser rubriken diskvalificerade sjukdomar och det enda jag ser är diabetes typ 1. Vid det laget insåg jag än en gång, jag skulle faktiskt aldrig någonsin kunna bli polis. Aldrig. 

 

Här sitter jag nu. Med en tredjedel av min lärarutbildning snart avklarad. Det känns som att jag rott iland för jag kommer få en utbildning och ett jobb där jag tror jag kommer trivas. Men smärtan av att diabetesen stoppade min dröm, den enda stora jag egentligen hade, gör och kommer fortsätta kännas. Får hoppas det var någon sorts mening med det, även om jag ibland tvekar för det. 

 

Jag är också övertygad om att det är härifrån min känsla av att framtiden inte är gjord för mig kommer ifrån. Men idag kan jag säga att jo framtiden är gjord för mig med. Jag menar det och det känns så oerhört skönt att känna det på riktigt.

Idag har blodsockerkurvan visserligen legat relativt bra ungefär halva dagen, men på kvällen har jag gått från 10 supersnabbt ner till 3.5, sedan upp till 14 och sedan på väg ner igen och sedan upp igen och nu än en gång på väg ner. Det tar på kroppen och jag känner redan nu när blodsockret inte är särskilt lågt att jag får känningssyndrom, skakig, ofokuserad och allmänt konstig. Tur att man har libren som hjälper till. 

 

Tröttsam dag och det är inte bara fysiskt utan även psykiskt eftersom det tar så himla mycket ork på allting. Man planerar, gör fel och försöker pussla ihop rätt men hur man än gör blir det liksom fel. Förkylningen i kroppen gör det förmodligen inte bättre. Just nu känner jag bara för att sova, strunta i diabetesen och bara leva normalt. Får hoppas att morgondagen blir bättre!

 

Trots att dagen idag har varit betydligt lugnare än vad lördagar brukar vara har tiden runnit på ändå. Vaknade upp bredvid världens bästa och sedan for jag vidare hem och hjälpte till vid skjutbanan med Horns skytteförening. Sedan efter det har jag mest varit trött efter alldeles för lite sömn och för mycket onyttigt ätande. Suck.. Blodsockret svajar som jag väl egentligen förtjänar efter en oregelbunden dag. 

 

Satte mig i alla fall och redigerade några bilder, när jag redigerar gör jag inga stora justeringar, förbättrar färgerna för att få det att se mer ut så som jag ansåg att det såg ut vid själva fototillfället eller för att få det att se lite mer levande ut. Jag försöker få så naturliga redigeringar som möjligt, jag förbättrar för att få det som jag tänkte när jag stod bakom kameran. För det mesta brukar jag inte redigera alls, men ibland är det kul att förbättra lite färger och ge bilden en annan lyster.

Från tillfället när jag och Josse var ute och fotade. Detta vid gamla kalkbrottet mittemot Våmb. 

Imorse ringde klockan vid sju och efter en tio minuters snoozande var det bara att hoppa upp och duscha, sminka sig och åka in till stan. Josefine och jag hade nämligen bestämt oss för att vi skulle ut och fotografera varandra under förmiddagen och dagen. Med en packad bil begav vi oss ut, trots att vädret inte var vad vi hade förväntat oss. 

Hittade en bild på datorn som jag alltid skrattar åt varje gång jag ser den. Det roliga är att jag tycks lyckas med dessa "charmiga" kattbilder ett antal gånger..

Efter mycket plugg lade jag mig ner i sängen vid fyratiden och höll nog på att somna när jag insåg att det fortfarande var ljust och att jag faktiskt kunde ta kameran och kila ut.

Idag bjöds det på semlor hemma. Medan jag satt med min inlämning som ska vara inne imorgon hade mamma gjort semlor och jag tackade inte nej. Bland det bästa med februari är dessa ljuvliga bakelser med mandelmassablandning innuti och en massa grädde. Dock blir man allt för mätt för snabbt, men om någon dag kommer nog en till kunna slinka ner!

 

Nej, det är inte lätt. Det har aldrig varit lätt och det kommer aldrig vara det. Diabetes innebär ett ständigt pussel och jag har nog blivit expert på att inte visa det. I huvudet ligger alltid tanken på hur diabetesen är just nu. Är det för högt så jag behöver korrigera med pennan? Eller är jag kanske påväg ner? Om jag är det, har jag då något att äta och hur lång tid tar det innan jag får i mig någon ordentlig mat. Tankarna är där hela tiden, oavsett vad jag gör. När jag vaknar mitt på natten är den första tanken "Nu är blodsockret åt helvete!" För det mesta är det helt normala värden, men jag kan inte heller sticka under stol alla de gånger jag vaknat på så låga blodsockervärden att hela världen snurrar. 

 

Det är ett evigt planerande som ibland pågår utan att jag riktigt reflekterar över det. Jag har haft diabetes i snart sju och ett halvt år och jag lär mig ständigt något nytt om hur min kropp fungerar i olika situationer. Jag har haft perioder då jag slarvat med pennan och inte velat visa för någon att jag har diabetes. Jag har skämts för den och gör det ibland fortfarande. Jag minns när jag hade haft diabetes i ett år ungefär och jag läste en artikel där någon skrev att man skulle bli vän med sin diabetes. Jag minns det så tydligt eftersom jag blev så arg. Man kommer aldrig kunna bli vän med diabetesen enligt mig. Du får lära dig att tämja monstret. Helst vill du bara strunta i den och säga åt den att dra så långt bort den kan, men den försvinner aldrig. Det enda sättet att få en duglig vardag är att ge den uppmärksamhet, klappa den och vårda den ömt, hur mycket du än avskyr den. Men vän, nej det kommer vi aldrig bli. Jag tänker göra mitt bästa för att ta hand om den, inte för att jag gillar den, utan för att jag måste för att må bra själv. 

 

Jag har aldrig skyllt undan på min diabetes eller använt det som en orsak mer än när det verkligen är befogat. Ibland när folk frågar varför man är trött eller allmänt borta orkar man inte riktigt förklara. Man knaprar sina dextrosol, tar sina sprutor och lever på. Ibland orkar man inte förklara allt och för det mesta vill man bara glömma den även om det är omöjligt. 

 

Blodsockret ligger nu på 7.1 mmol/liter med pil neråt. Blir väl lite mer mat ikväll då. Finns tusen mer saker att säga om detta, skulle jag skriva ner allt jag lärt mig hade jag utan tvekan kunnat skriva en bok. En fördel med diabetesen är att jag har lärt känna min kropp på ett helt annat sätt.

Är uppe senare än jag egentligen borde, lyssnar på musik och gör för lite plugg. På något sätt lyckas hjärnan ändå formulera tankar och funderingar för kommande uppsats och innan sista inlämningsdagen är det alltid en färdig produkt som jag känner mig relativt nöjd över. Ett och ett halvt års studier och tid som gjort att jag känt mig nöjdare över mig själv än på länge. Jag känner mig hemma i mig själv och det är längre ingen konstig känsla utan det är så det ska vara. Jag hoppas på att den känslan stannar kvar länge för utan den skulle jag känna mig vilsen. 

 

Från en tanke till en annan.. Var sjutton är mina jeans???

Nytt år, nya möjligheter, nya chanser att ta. 

Fast jag tänker inte riktigt så, möjligheter till att förändra finns hela tiden och det behövs inte ett nytt år för att ta tag i sig själv och det man vill göra till det bättre.

Julafton, en massa julpyssel, inslagningar och mysigheter. Dags att njuta för fullt.

 

Kände att det nog var dags att uppdatera här lite. Idag är det julafton, julkänslan börjar smyga sig på och jag är sådär trött som är härligt att vara eftersom det snart är dags för att sova, mysigt. Julgranen är klädd, paradisasken öppnad och det luktar julmat i huset. Kommer krypa ner, prata i telefon och må gott inatt. 

 

Helgen för mig är den viktigaste punkten på hela veckan. Då är det paus från skolarbete och det är dags att ladda om batterierna för nästa vecka. Den här helgen var en sån där helg där man bara får massa bra energi av! Tyvärr har jag visserligen dragit på mig någon förkylning, men den ska väl snart försvinna hoppas jag!

Vaknade med känslan av att jag lika gärna kunde vara död. Klockan var nog runt två och jag var så låg att jag knappt förstod att jag hade lågt blodsocker först. Hade en så otrolig lugnhet i kroppen. Det var först när kroppen började leta efter något att äta och sockret började komma tillbaka till blodet jag förstod vad som höll på att hända, jag var så låg att jag lika gärna kunde ha dött. Den känslan kan jag inte förklara och jag minns inte allt från nattens händelser och vad jag tänkte på just då. Men det var obehagligt och skrämmande, i alla fall efteråt. Just då var jag nog ändå rätt lugn trots att jag förstod att det kunde ha slutat riktigt illa. Min kurva visar på att jag var låg över en timme. Ändå lyckades jag somna utan att vara säker på att sockret skulle bli bra. 

 

Den här diabetesen alltså och det livet man får leva efter den. Ibland vill man bara strunta i den och låta den vara, för den ska inte vara där, den hör inte hemma i min kropp. Men vad ska man göra? Struntar jag i den kommer jag få sota för det längre fram, så det enda man kan göra är att försöka sköta den. Men ibland brister det och det kan leda till att man inte andas nästa dag. Att veta att jag lika gärna inte kunde ha vaknat idag skrämmer mig lite, just för att det kan gå så lätt om man tagit för mycket insulin utan att tänka på det. Diabetesen är en hel vetenskap och jag lär mig fortfarande dagligen efter drygt 7 år. Dagens blodsockerkurva är inte mycket att hurra för med att gå från toppenlåg till skyhög. Men nu gäller det att försöka få den jämn igen, denna ständiga kamp!

Saknar min farmor. Varje dag. Åker förbi lägenheten ganska ofta och det gör ont i magen varje gång. Att någon annan bor i lägenheten som var mitt andra hem och där farmor var med sin glädje. Jag inser att ha fått ha henne i mitt liv i nästan tjugo år har varit bland det viktigaste jag varit med om. Hon har lärt mig så mycket och det känns att hon tittar på mig, skrattar lite på sitt egna sätt och antagligen skakar hon på huvudet åt min dumhet och envishet, fast jag tror hon vill att jag ska fortsätta, för att allt på något sätt löser sig tillslut. Vi pratade mycket om livet och vad det egentligen innebär, jag kommer aldrig förstå, men jag kommer kämpa på ändå. Det är trots allt det enda möjliga. Och Farmor, vart du än är nu så hoppas jag du har det bäst. Verkligen Bäst. En kram till dig från Elin. Vi möts igen. 

I en era av egoism vill jag hylla medmänskligheten. Det handlar inte om att skänka si och så många tusen kronor per månad eller att ge någon den dyraste presenten som personen ändå inte blir särskilt glad över för att hen redan har tusentals andra saker som samlar damm. Jag vill hylla alla dessa personer som skänker glädje till människorna runt omkring sig. Denna hyllning på min lilla blogg går till att människor försöker få varandra att le, ger varandra spontana kramar och hjälper sina medmänniskor när de mår dåligt. Tyvärr finns det allt för många människor som bara tänker på sig själva och sin egna karriär. Men även om du vill må bra själv, glöm för guds skull inte av de som sitter själva. Genom att hälsa på dina föräldrar, far och mor föräldrar och ge ett leende och ett hej på gatan kommer inte bara du själv må bättre, utan även den du bemöter. 

 

Vi lever i en era där det vi främst tänker på är oss själva, så mycket att vi glömmer av att alla andra är lika mycket som oss. Och att vi faktiskt behöver varandra för att ha ett dugligt liv. Det är få saker som går upp emot att prata med en människa. Att sitta ner, bara vara, filosofera, diskutera, prata och skratta. Det är det viktigaste vi har och ibland känns det som att vi glömmer av det. För att vi vill förverkliga oss själva. Men i slutändan tror jag det hela slutar med att vi bara mår dåligt. För att vi är ensamma och för att vi inte har någon direkt social anknytning. Förverkliga dig själv, men sätt det inte i första rummet. Det viktiga är att de människor du tycker om också mår bra i och med att du är en del av deras liv. För du är viktig, för varje människa. Glöm inte att skänka glädje runt omkring dig, våga sträck ut en hand och våga le.